Publicerat 16 april 2020 i kategorin Artiklar

Anna Gullberg: Ensamföretagarna reser sig för att klara Coronakrisen

Hur ska vi klara coronakrisen? Det finns inte ett företag i landet som inte tänkt på frågan den senaste månaden.

För småföretagaren, hon som är den överväldigande majoriteten av svenska näringsidkare, så är svaret iskallt men enkelt: det är bara att resa sig ur askan nu, sätta igång. Börja anpassa, utveckla, streta på, jobba dubbelt så hårt som tidigare och fortsätta att tvätta händerna – om och om igen, medan räddningspaketen haglar över de större företagen som kan permittera och får särskilda stödpengar i miljardform.

Det är svårt att tro det, i ett land så präglat av namn som Ericsson, Volvo, H&M och Ikea, men över 99 procent av svenska företag är småföretag, med under 50 anställda. Det är till och med så att 75 procent av svenska företag inte har några anställda överhuvudtaget.

Vi ensamföretagare är de allra vanligaste av alla företagare. Vanliga knegare, men med eget ansvar för försörjningen. Det är vi som är killen i hantverkarbil, konsulten på tåget, hon med den lilla butiken på hörnet, frisören med inhyrd stol, grävmaskinisten med egen maskin, frilansskribenten som sitter på ett fik och jobbar.

”Coronans tid är entreprenörens tid”

Det är vi som inte går i pension förrän tio år efter alla anställda. För att vi inte kan, men också för att vi inte vill. Vi har mer att ge. Vi har roligt på jobbet. Varför sluta då?

Det är vi som jobbar trots att vi är sjuka, sköter firman via Skype när ungarna vinterkräks i en skål bredvid. Det är vi som inte kan permitteras när Coronan lamslår hela landets näringsliv, och det är vi som sällan eller aldrig vågar tacka nej till uppdrag  – för tänk om de inte frågar oss nästa gång?

Är det synd om oss? Gnäller vi?

Nej. Vår tid är nämligen nu.

För det är vi som är överlevnadskonstnärerna, och även om många av oss också kommer att duka under i de ekonomiska effekterna av Corona så är det fler av oss som kommer att klara omställningen än de som förlorar jobbet som anställda.

Vi är liksom härdade redan.

Rejält.

Fler och fler blir småföretagare, de senaste tio åren har egenföretagandet ökat med 24 procent. Friheten lockar, och med en arbetsmarknad som blivit allt mer flexibel och möjliggjort både distansarbete och e-handel så kommer antalet att öka ytterligare. I synnerhet i ett Post-corona-samhälle.

Men det gäller att kunna jobba, även när orken tryter.

Min första tid som egen fick jag ett konsultuppdrag åt ett stort medieföretag. Det sammanföll med att jag drabbats av ett rejält diskbråck efter en fallolycka. Jag var i konstant smärta, och mitt ben domnade och somnade oavbrutet.

De starka värktabletterna jag fått på recept vågade jag inte ta även om ryggsmärtan borrade sig ända upp i hårbotten. Tänk om jag skulle förlora tankeskärpan? Då skulle jag ju inte kunna göra mitt jobb. Och utan jobb, ingen försörjning.

Jag arbetade mestadels liggande på golvet eller lutad över bord, liksom hängande i luften för att avlasta ryggen.

Att vara sjuk, att inte jobba alls? Det fanns inte på kartan.

Ensamföretagare är aldrig sjuka.

Feber eller ”riktig feber” (över 39 grader) är ett begrepp du blir bekant med. Vid det senare tar du dig inte upp ur sängen, och då är det bara enstaka jobbmejl och samtal som du gör. Du är då nästan sjuk på riktigt.

Vid det tidigare är det två Alvedon, en Ipren och full fart framåt som gäller.

Det är inte hållbart, knappt mänskligt. Andra sidan av myntet är den enorma friheten som frigör kreativitet och arbetsglädje.

Det märks nu. Medan permitterade och varslade anställda bara är i det första av krisens fyra rum – chocken – har många egenföretagare redan snabbspolat förbi det, hunnit med både att reagera och bearbeta och är nu inne i nyorienteringsfasen.

Om jag inte kan göra som förr, hur kan jag göra istället?

Coronans tid är också entreprenörens tid.

En del vill till och med satsa sig ur krisen. Tror att det är enda sättet att komma ut på andra sidan. Och om de inte får rätt i det så har de åtminstone gjort sitt yttersta för att bidra.

Många egenföretagare vet att lita på den egna förmågan, och sitter inte och väntar på att någon annan ska komma och ordna upp allt, klagar inte passivt på att chefen, företaget, staten eller kommunen inte gör något. Självständighet och initiativkraft är alltid bättre krismedicin än konstgjord andning i stödform.

Överallt poppar det upp nya initiativ. Kreativa nya sätt att göra affärer på nätet uppstår. Där man tidigare mött kunder i fysiska rum har digitala mötesplatser tagit över.

Samarbeten som aldrig gjorts tidigare är nu självklara.

Ur krisen kommer utveckling. Den har vi bara sett början på än.